Den dubbla äktenskapssynen

Denna text är en personlig reflektion om att vara hbtqia+ person och queer i Svenska kyrkans utbildningar.

Debatten om samkönade vigslar och konsekvenserna av den dubbla äktenskapssynen har rasat i Kyrkans Tidning, igen. Argument har slipats, repliker har vässats, teologiska positioner har försvarats och förkastats. Nu har det blivit tystare. Artiklarna kommer mer sällan. Tonläget är lägre. På pappret kan det se ut som om frågan är “hanterad” eller iallafall inte lika brinnande. Men för oss som är queera och studerar till präst är debatten inte över. Den har bara bytt form.

Jag sitter i föreläsningssalar och seminarierum med vetskapen om att några av dem som sitter bredvid mig har skrivit, delat eller i tyst samförstånd burit upp argument för att människor som jag lever i strid med Guds vilja. Jag vet att vissa av mina framtida kollegor anser att min kärlek är teologiskt problematisk, att mitt liv är något man kan “ha åsikter om”, och att min kropp och min relation är ett ärende för kyrklig debatt.

Det gör något med en människa. Det gör något med ens sätt att räcka upp handen. Med ens sätt att tala om kallelse. Med ens sätt att be.

Ofta sägs det att “alla är välkomna” i Svenska kyrkan. Och ja formellt är det sant. Men inkludering handlar inte bara om policydokument och beslut i kyrkomötet. Inkludering handlar om klimat. Om blickar. Om tystnader. Om vilka erfarenheter som tas på allvar och vilka som betraktas som särintressen. När jag läser teologi läser jag också mig själv. Jag läser Bibeln med min kropp, med min historia, med min kärlek. När texter om äktenskap, sexualitet och ordning diskuteras abstrakt, är de för mig aldrig abstrakta. De handlar om huruvida mitt liv ryms i Guds skapelse på samma villkor som andras.

Det är utmattande att gång på gång behöva höra sitt liv beskrivas som ett problem som redan är “teologiskt löst”, så länge man inte ställer för höga krav på erkännande, glädje eller jämlikhet. Teologiskt sett är detta inte en perifer fråga. Det handlar om vilken människosyn kyrkan faktiskt bär. Om inkarnationen menas på allvar. Om Gud blev människa, inte en idealmänniska, inte en normativ människa, utan människa, då måste också våra liv, våra kroppar och våra relationer kunna vara platser för Guds närvaro.

Jag tror på en Gud som inte skäms för det sårbara. På en Kristus som gång på gång ställer sig på de platser där människor reduceras, misstänkliggörs eller görs till exempel. På en Ande som inte skapar likriktning, utan liv.

Att vara queer präststudent i dag är att leva med en dubbel medvetenhet: att vara kallad av Gud och samtidigt ifrågasatt av människor i samma kyrka. Det är att älska en kyrka som inte alltid älskar tillbaka på samma villkor. Det är att fortsätta läsa, be och tjäna, inte trots sin queera identitet, utan med den.

När debatten har lagt sig behöver kyrkan våga ställa en svårare fråga än den juridiska eller liturgiska: Hur lever vi tillsammans efteråt? Hur tar vi ansvar för de rum där människor utbildas, formas och sänds? Tystnad är inte neutral. Den gynnar alltid den som redan har tolkningsföreträde. Jag skriver inte detta för att återuppväcka en debatt för debattens skull. Jag skriver för att våra liv inte är avslutade ärenden. För att jag, och många med mig, fortfarande sitter i kyrkbänkar och seminarierum och undrar om det finns plats för hela oss. För att jag är trött på att vara tyst, och trött på att min kärlek blir debattämne. Och för att jag tror, trots allt, att kyrkan kan bättre än så.