Kristi kropp har hiv - Steve Sjöquist

Denna text är skriven av Steve Sjöquist och är en del av Jubileumsutställningen "Frihet, frälsning frigörelse" som visas runt om i landet och berättar om vår organisations 50 åriga historia.

Steve Sjöquist, Foto: Peter Knutsson

”Blott i det öppna har du en möjlighet. Låser du om dig kvävs och förtvinar du. Ut i det fria skall du med Herren gå. Kraften fullkomnas mitt i din svaghet då.”

I backspegeln ser jag att mitt 1980-tal var ett innehållsrikt decennium med både glädje och sorg. 1981 började jag läsa teologi på Göteborgs universitet efter intensiva år som församlingsassistent, med barn och ungdomar i Svenska Kyrkan. Jag var hungrig på mer kunskap och jag behövde bli mer säker i min identitet som en homosexuell person. Det var fantastiska år som stärkt mig som person och min kristna tro och att jag duger som människa. Det gav mig ett bra bottenplank att stå på. 

Jag blev erbjuden en avdelningsledartjänst på Regionhabiliteringen Bräcke Östergård med barn och ungdomar med fysiska funktionsnedsättningar. Där arbetade man med ett helhetstänkande på människan som har lagt grunden till mitt tänkande om helhet och sammanhanng. Där var de existentiella frågorna tydliga; svåra livssituationer. Att möta det svåra i livet men också glädje och livsmod. I en av mina böcker har jag kallat den tiden för; Mitt bästa universitet. De arbetet tog mig till arbete i Mellanöstern 1985. Det var en kulturell utmaning men spännande. Jag kom tillbaka till Sverige sommaren 1987 och då hade hiv nått min bekantskapskrets.

“Vet du att Stefan dog i aids och vet du att Mats är borta.” Det blev ett brutalt uppvaknande, som en käftsmäll. Visst kände jag till att hiv fanns men det hade känts långt borta och för att jag levde i Mellanöstern och var lite avskuren från nyheter från den västerländska världen. Detta var en tid innan internet. Tänk om jag själv var smittad? Frågan kom direkt även om jag inte på något sätt kände mig sjuk.

Jag började läsa allt jag kom över om sjukdomen och vad som skrevs. I den rika västvärlden var det homosexuella män eller män som har sex med män som det drabbade. Även människor som brukar droger och prostituerade, detta var människor som man hade bestämda åsikter om. Aids kallades för den rosa cancern och bögpesten. Jag förstod att dessa grupper blev i allmänhetens ögon oönskade människor. Hoppas att de dör snabbt så blir vi av med dem sades det högt i media. Tänk om jag var en av de oönskade? Denna attityd och människosyn skrämde mig mer än sjukdomen. Min rädsla var stor och jag levde med en rädsla att vara smittad och jag vågade inte gå och testa mig i min egen hemstad. Till slut mådde jag så dåligt av min oro med ständiga nattsvettningar. Idag tänker jag; Man kan bli sjuk av rädsla och ångest.

Så kom dagen när jag hade bokat tid på Venhälsan på Södersjukhuset i Stockholm. Jag kände mig nästan lättad av att ta blodprovet som skulle visa om jag hade hiv eller ej. Den 7 november var jag tillbaka efter en veckas väntan och fick beskedet att jag hade hiv.

På tåget hem till Göteborg tog mitt gamla liv slut.

Ett halvår senare flyttade jag till Stockholm där jag bara kände en handfull människor. Jag ville bryta min rädsla och och bli mer öppen med min nya livssituation. I Stockholm började mitt nya liv och med ett stort engagemang i hivfrågan och så är det fortfarande. Jag var helt övertygad om att samhället skulle le kunna hantera denna sjukdom men att mer öppenhet behövdes av oss som var drabbade. Att bakom varje siffra i statistiken finns en människa som har fler likheter med andra människor än olikheter. Det svåraste den julen 1987 var att åka hem till mamma och pappa och berätta att jag hade hiv. Jag ville inte göra dem ledsna men jag var helt övertygad att de skulle stödja mig i kampen mot sjukdomen. Många av mina olycksbröder blev svikna av sina föräldrar eller avstod att berätta för dem. Så stor var rädslan i början av hivepidemin. 

Den Kristna regnbågsrörelsen har haft en stor kamp med att ta plats som hbtqia personer i kyrkor och församlingar och sen kom hiv som gjorde det ännu svårare att bli inkluderad. Det som gjorde mig mest besviken i början var kyrkornas tystnad och de röster som hördes var att aids var Guds straff och bevis för att inte homosexualitet inte var normalt. Tystnaden var värre än korkade och dumma kommentarer. Tystnaden dödar. Det fick mig att hålla kyrkan på avstånd i många år men jag har alltid kunnat skilja på min egen gudstro om att jag är älskad och buren av den goda makten som jag kallar Gud. Den tilliten har alltid funnits. 

Jag var svårt sjuk och var inlagd på Södersjukhuset nästan hela 1996. Som ett mirakel och ett underverk fick jag i elfte timmen ta del av den antivirala behandlingen som kom i slutet av 1996. Resten är historia då hivavdelningen stängdes i februari 1998 som svar på en effektiv behandling. Den stora sorgen jag bär på är att många som var sjuka som jag nådde inte fram till behandlingen eller på vägen gav upp.

Jag är stolt över att vara hivaktivist och att jag hade modet att upptäcka diakonrollen i kyrka.

Vigningslöfterna är bland annat: Att vara ett barmhärtighetens tecken och stå på de utsattas sida. Det passar klockrent för mig. Jag har arbetat som diakon i Sjukhuskyrkan där jag har fått användning av att ha arbetat i vården och inte minst av att jag har varit patient. Att möta det svåra i livet är inte svårt för mig.

Kanske är det så att vi, för att förstå hivsituationen och för att förstå andra människor, för att bli lite mer insiktsfulla och toleranta, måste vi upptäcka vår egen sårbarhet. Om vi ser bräckligheten hos oss själva kanske vi förstår att livet kan förändra sig snabbare än vad vi kan tänka oss. Då kan vi lära oss att se på människor och livet på ett annat sätt. Vi kommer ifrån föreställningen ”vi och dom.” Leonard Cohen sjunger i en av sina sånger; There is a crack in everythin, thats were the the light gets in.

Livets vågskål väger ganska jämt hos oss alla när man ser på livets framgångar och motgångar. Alla människor har sprickor även om några av oss har större än andra. Kanske sprickorna ger oss en självinsikt. Kanske gör det att vi kan se på oss själva och andra med respekt. Och kanske kan ljuset som kommer ur sprickorna ge oss nya insikter som människor.

Jag ser fram emot den dagen där Mänskliga rättigheter, MR, står över teologiska tolkningar som kränker människor och att framtiden ger oss modiga kyrkor som står upp för människors lika värde.

Skammen och skulden är så förknippat med hiv och aids. Det är människors eget fel om de blir smittade av hiv. De har sig själva att skylla var vanliga argument. Människor som är drabbade av hiv kunde själva anklaga sig själva så mycket att livet blev svårt att leva. Sexualiteten är inte rationell och en förälskelse kan vara helt irrationell, man bryter både egna regler och gränser som man själv satt upp. Jag har jobbat mycket med min skam och skuld. Min amerikanske pojkvän som jag träffade i Riyadh hösten 1985 tog självmant på sig skulden att det var han som gav mig hiv. Vi fick våra diagnoser nästan samtidigt. Jag har alltid hävdat att ingen kan säkert veta det och för min del har det inte spelat någon roll. Det förändrar ingenting. Skammen är det någon annan tillskriver dig och skammen är en kraft som äter både självkänsla och självförtroende och förlamar dig. Skammen finns överallt. Jag har jagat ut skammen med kvast för jag har ingenting att skämmas över. När patienterna på Beroendeavdelningarna tittade ner i golvet och skämdes och sa; Nu är jag här igen då sa jag med bestämd röst; Vad bra att du är här och inte någon annanstans. Det är viktigt att skilja på sund och osund skam och skuld.

Steve Sjöquist

hivaktivist, diakon och författare.